Min förlossningsberättelse del 2

Ni kan läsa första delen av min förlossningsberättelse här!

Eftersom värkarna inte kom så tätt så skulle jag passa på att sova för att vara så utvilad som möjligt tills förlossningen startade. Jag och Emil gick och la oss strax innan tolv och jag hade ont lite till och från. Klockan två vaknade jag av att det gjorde mer ont än innan i magen och nu strålade det ut mot ryggen. Jag andades mig igenom värkarna och mellan värkarna kunde jag sova något så när. När klockan var halv fem så grät jag av smärta och Emil tyckte det var dags att åka in efter att ha klockat värkarna. Eftersom det var fullt under dagen på förlossningen bad jag Emil ringa och höra om det fanns plats för oss. Som tur var hade dom plats och vi åkte in. Vi har fem minuter in till förlossningen så det var ju absolut ingen panik men hade det varit fullt så hade närmsta förlossning varit Göteborg eller Borås vilket är ungefär en timmes körväg. Väl inne på förlossningen har jag värkar med några minuters mellanrum men dom var inte alls så starka som tidigare så vi satt lugnt och pratar mellan värkarna och skrattade. Båda två var supertrötta men skrattade och sa att vi säkert skulle bli hemskickade då jag inte hade jätteont. Dom undersökte mig och jag var då öppen ynka 2 cm. Jag kände mig så besviken att det inte var mer, men vi fick ändå stanna och jag fick en sovdos (morfinspruta) för att få sova några timmar. Klockan var då runt 6 på morgonen.

Jag somnar gott och sover lite oroligt och vaknar till lite och får. Andades mig igenom några värkar lite då och då. Det var hanterbart men det gjorde ändå så pass ont att jag inte riktigt kunde sova ordentligt. När det har gått en timme så hoppar jag ur sängen och skriker som en stucken gris. Emil vaknar helt panikslagen och jag skriker att det känns som jag håller på att dö. Vi kallar på hjälp och jag får för första gången träffa barnmorskan som ska hjälpa mig under förlossningen. Hon säger lite roat att jag inte alls håller på att dö och att hon ska kika hur öppen jag är nu, eftersom det bara gått en timme sedan jag har fått sovdosen. I mitt förlossningsbrev har jag tydligt skrivit att jag var livrädd för att det ska göra ont och att jag vill ha epidural-bedövning vilket hon också säger att hon ska fixa. Hon börjar undersöka mig och ser helt förvånad ut och säger med road ton att jag inte alls ska få någon bedövning utan att jag istället ska börja krysta då jag är helt öppen. Jag har alltså på en timme öppnat mig från 2 cm till 10 cm.

Paniken jag kände då går inte att beskriva och jag trodde i princip jag skulle dö, där och då. Mina värkar avlöser varandra och jag hinner inte andas innan nästa värk kommer. Jag tror, om jag minns rätt, att värkarna då kom med en minuts mellanrum. Efter en stund, vilket känns som en evighet får jag lustgas och jag panik-andas i den för att få lite bedövning. Det enda jag känner är att jag blir yr och mår illa. Eftersom Selma inte ”ramlat ner” riktigt så måste jag upp och stå för att få ner henne ordentligt i bäckenet. Jag går alltså runt i förlossningsrummet och krystar samtidigt som jag står upp. Vi håller på med detta från klockan sju fram till klockan tolv och då har jag säkert hunnit skrika ”söv mig” miljontals gånger. Jag vet att jag under en period frågade Emil om han kunde ta över för att jag ångrat mig och där och då ville jag inte föda barn nå längre.

Eftersom Selma ännu inte kikat ut och det gått flera timmar sedan första krystvärken hade jag äntligen lyckats gråta mig till en ryggbedövning. Bedövningen jag fick heter spinalbedövning och brukar oftas ges till dom som fött barn sedan innan då den bara varar i en till två timmar. Jag kan meddela att när jag fått bedövningen och den hade värkat så kändes det som jag svävade på moln. Jag kunde helt plötsligt röra mig ordentligt utan att skrika av smärta när en värk kom. Jag kunde dessutom få andas ut lite och vila. Hela jag var helt slut efter lite mer än tre timmars krystvärkar utan resultat. Under den tiden hade barnmorskan nästan inte synts i vårt rum då jag och Emil fick sköta det själv då hon hade fullt upp då förlossningen var full med folk. Efter att jag vilat en liten stund kom barnmorskan in med värkstimulerande dropp då bedövningen gjort att förlossningen avstannat något. Med hjälp av droppet kunde dom styra mina värkar och på så sätt kunde jag efter att jag fått bedövningen föda ut lilla Selma. Även under den perioden fick jag och Emil fixa det mesta själv då barnmorskan sprang mellan rummena. Trots det klarade vi oss bra och barnmorskan var på plats när Selma till slut kikade ut.

Hon kom till världen klockan 13.30 och vägde 3580 gram och var 49 cm lång. Jag har aldrig i hela mitt liv känt sån lycka som när dom la upp henne på mitt bröst. Det är en klyscha att säga, men kärleken man känner till sitt barn är verkligen obeskrivligt stor. Jag och Emil grät lite och försökte förstå att den här lilla plutten som vilade på mitt bröst var våran. Att hon var 50 % mig och 50 % Emil och att hon legat i min mage i 9 månader. Det var mycket att smälta och jag kände en enorm lättnad att min förlossning äntligen var över. Jag kan med handen på hjärtat säga att det var värt det men om jag någonsin ska ha barn igen måste jag nog bearbeta den här förlossningen då jag aldrig vill gå igenom de timmarna med krystvärkar igen. Nu i efterhand när jag pratat med andra om förlossningen kan ingen förstå att jag fick ligga så länge med krystvärkar. Att inte kunna andas ordentligt på lite mer än fem timmar är inget jag önskar någon. Det var rent ut sagt förjävligt! Jag vill inte skrämma någon som ska föda barn för alla förlossningar är olika och alla hanterar vi smärta olika. Men nu i efterhand känner jag att min förlossning kunde blivit annorlunda om jag bara hade fått bedövningen innan jag i princip höll på att svimma av smärta. Hur som helst så överlevde jag förlossningen utan komplikationer och dessutom fick jag det bästa av allt, en frisk och underbar liten bebis och det är ju egentligen det enda som räknas.     

  

 

This entry was posted in Gravid.

8 comments

  1. Mia says:

    Andra barnet brukar gå lättare! Min första kom med igångsättning efter 19 timmar, han fick dras ut med sugklocka jag hade både epidural och lustgas. Min andra kom för 8 veckor sedan ut i en farlig fart! Det tog 3 timmar och 40 min efter första värken. Hade första känningen kl 7 på morgonen, vi kom in till förlossningen kl 10.15 och 10.41 är han född. Hann inte med nån bedövningbedövning alls, eller ens få av mig mina kläder… Andra förlossningen föredrar jag absolut även om det gick sjukt fort, fattade ingenting, där satt jag med en bebis i famnen innan jag ens hunnit äta frukost!

  2. Frida says:

    Grattis till underbara Selma men jag förstår att det var tufft. Med mitt första barn hade jag krystvärkar i nästan fyra timmar och det var helt vansinnigt jobbigt. Med andra barnet hade jag gått profylaxkurs och förstått hur jag skulle krysta på bra sätt och tvåan var ute på tre krystvärkar- totalt olika upplevelser. Men det är bra att bearbeta upplevelsen innan nästa såklart. Kram!

    • Petra says:

      Tack snälla du! Ja jag tror att profylaxkurser hade hjälpt och att jag inte skulle vara rädd för smärtan. Skönt att det gick bättre med andra förlossningen. Det ger mig lite hopp till att kanske våga mig på en till liten plutt i framtiden☺

  3. Frida says:

    Då är vi två som har jobb inför nästa förlossning, har också gott igenom en förlossning när det i princip inte funnits personal under hela förlossningen. Så himla tråkigt, man åker ju till förlossningen för att få hjälp och stöttning. Next time maybe?

    • Petra says:

      Ja visst är det hemskt när man inte får den hjälp man behöver och vill ha. Vi får hoppas att vi får den hjälpen nästa gång.

Kommentera